Usch..
Ni fårursäkta mig men jag måste få skriva av mig lite, jag är så arg!
Idag när min mamma kom hem från kyrkan hade hon tårar i ögonen. Hennes leende oh glädje som hon hade när hon gick dit var helt borta. Jag fick veta att idag hade mamma blivit mer besviken än hon någonsin hade blivit någon gång. Maria och mamma hade suttit i kyrkbänken och lyssnat på barnkören som sjöng. Maria var så glad, det är hon alltid när hon får gå till kyrkan. Mitt i alltihop kom ett av Marias "glädjeanfall" hon slog ut med armarna och skrattade högt. Olyckligtvis så råkade hon slåt till en liten 1 årig pojke som låg och sov i en vagn. Mamma sa att blicken som den mamman till pojken gav henne skulle hon aldrig glömma. Så fylld av ilska och hat mot både henne och Maria.
Sådant gör mig så fruktansvärt ARG! Det handlar inte bara om den mamman i kyrkbänken, nej det handlar om alla. De blickar vi får så fort vi stiger utanför vår dörr. De bara stirrar på oss. Vissa blickar är hjälpsamma och en del ger oss till och medd ett uppmuntrande leende. Men det är väldigt sällan. Oftast så möts vi av förhastade slutsatser. Som om vi i familjen redan har fått en stämpel så fort de ser Maria.
man får tydligen inte vara anorlunda i den här världen! Man ska passa in och vara som alla andra, annars är man konstig! Alla ska vara normala.
Fypyttsanheller! Jag tänker sticka ut, inte rätta mig efter alla andra. Jag ska vara mig själv. Jag skiter i alla blickar vi får.
Jag är anorlunda och jag är stolt för det!
Hoppas ni orkade läsa igenom allt det där! HAHA men nu har jag i alla fall fått det ur mig!
Idag när min mamma kom hem från kyrkan hade hon tårar i ögonen. Hennes leende oh glädje som hon hade när hon gick dit var helt borta. Jag fick veta att idag hade mamma blivit mer besviken än hon någonsin hade blivit någon gång. Maria och mamma hade suttit i kyrkbänken och lyssnat på barnkören som sjöng. Maria var så glad, det är hon alltid när hon får gå till kyrkan. Mitt i alltihop kom ett av Marias "glädjeanfall" hon slog ut med armarna och skrattade högt. Olyckligtvis så råkade hon slåt till en liten 1 årig pojke som låg och sov i en vagn. Mamma sa att blicken som den mamman till pojken gav henne skulle hon aldrig glömma. Så fylld av ilska och hat mot både henne och Maria.
Sådant gör mig så fruktansvärt ARG! Det handlar inte bara om den mamman i kyrkbänken, nej det handlar om alla. De blickar vi får så fort vi stiger utanför vår dörr. De bara stirrar på oss. Vissa blickar är hjälpsamma och en del ger oss till och medd ett uppmuntrande leende. Men det är väldigt sällan. Oftast så möts vi av förhastade slutsatser. Som om vi i familjen redan har fått en stämpel så fort de ser Maria.
man får tydligen inte vara anorlunda i den här världen! Man ska passa in och vara som alla andra, annars är man konstig! Alla ska vara normala.
Fypyttsanheller! Jag tänker sticka ut, inte rätta mig efter alla andra. Jag ska vara mig själv. Jag skiter i alla blickar vi får.
Jag är anorlunda och jag är stolt för det!
Hoppas ni orkade läsa igenom allt det där! HAHA men nu har jag i alla fall fått det ur mig!
Kommentarer
Postat av: ♥ Hannakorven
Det är bra jojo ♥
Du har rätt.
Tycker det är skitjobbigt
när alla gör som du säger ,
man ska våga vara sig själv
och vara stolt över den man är!
Trackback
